Författare: Thomas

Lärorikt material I: Försvarsdebatt – ”Försvar för frihet och fred” (1980)

Lärorik försvarsdebatt 1980
Svensk försvarsberedskap har undergrävts under de senaste decennierna. En avgörande vändpunkt var avvecklingen av den allmänna värnplikten. Det är lärorikt att jämföra dagens debatt om försvarspolitiken med debatten för cirka fyrtio år sedan. Antologin ”Försvar för frihet och fred” gavs ut 1980 i samverkan med organisationen Folk och försvar  på Ordfronts förlag. Redaktörerna skriver att det finns ett stort behov av en allsidig och fri försvarsdebatt eftersom media dominerades av röster som krävde en ensidig svensk nedrustning eller sänkt försvarsberedskap.

 "Opinionsbildningen i ledande massmedia har dock under senare år ofta ensidigt dominerats av en åsiktsriktning, där de som argumenterat för en drastisk nedskärning av försvarsberedskapen och en omläggning av säkerhetspolitiken ofta angett tonen och personer av en annan åsikt haft svårt att komma till tals i den offentliga  debatten."

Redaktionskommittén för antologin lyfter fram följande punkter för debatten om försvars- och säkerhetspolitiken.

- Sveriges alliansfrihet i fred och neutralitet i krig
- De internationella nedrustningssträvandena
- Samarbetet och stabilitet i Norden
- Ett allsidigt och starkt totalförsvar
- Ett folkligt förankrat försvar byggt på allmän värnplikt

Antologin innehåller tjugotvå bidrag. Författare och rubrikerna finns nedan.

Gunnar Nilsson (ordförande för Landsorganisationen, LO): Den svenske arbetaren anser sig ha ett land att försvar
Börje Lindkvist (generalsekreterare för Centralförbundet Folk och försvar): Försvaret och det folkliga engagemanget
Nancy Eriksson (riksdagsledamot): Smör eller kanoner
Elisabeth Mattisson (landstingsråd): Alternativ produktion och försvarsindustrin
De värnpliktiga gör sin röst hörd: utdrag ur program och krav från värnpliktskonferenser
Lennart Ljung (överbefälhavare): Vägen till avspänning är lång
Gunnar Gustafsson (generaldirektör för  Civilförsvarsstyrelsen): Civilt försvar - trovärdighet och aktuella frågor
Marit Paulsen (författare): Om det trots allt skulle hända ... ?
Bertil Johansson och Lars O Nordmark (riksdagsledamot, chef för Arméstabens trängavdelning): Decentraliserat försvar
Berit Frändås (socialdemokratiska kvinnoförbundet): Låt kvinnorna delta i försvaret om de själva vill!
Åsa Moberg (författare): Säg ja till kvinnlig värnplikt!
Christine Barke (Rikslottachef): De frivilliga försvarsorganisationerna
Lena Ewert-Brattberg (filmare): Har kvinnorörelsen något ansvar för landets oberoende (debatt med Maj Britt Theorin och Wilhelm Agrell)
Karin Söder (socialminister): Nedrustning och försvar - två sidor av samma sak
Ola Ullsten (utrikesminister): Avspänningen måste räddas
Olof Palme (partiordförande för SAP): Fred och överlevnad
Allan Hernelius (riksdagsledamot): Vi har undervärderat farorna
Åke Landqvist (direktör i Föreningen Norden): Hot mot Norden?
Inga Thorsson (statssekreterare): FN:s insatser för nedrustning måste stärkas
Henry Peter Matthis (författare): Försvar för fred och kultur
Ove Bring (folkrättsexpert, utrikesdepartementet): Indokina och folkrätten idag
Rolf Andersson och Tom Necander (FIB-juristerna): "Varje angrepp ska mötas med vapen"

Det mångspråkiga Norden

”En demokratisk språkpolitik för det mångspråkiga Norden” 
I en tid när politiska partier och de dominerande mediahusen ständigt upprepar att ”i Sverige talar vi svenska” och att så kallad integration stor högt på den politiska agendan är det nyttigt att erinra om att Sveriges riksdag 1999 enhälligt antog en s.k. minoritetspolitik, som ytterligare förstärktes 2010. Sverige har fem erkända nationella minoriteter: judar, romer, sverigefinnar, samer och tornedalingar. Samerna har dessutom erkänts som Sveriges urbefolkning. Minoritet.se innehåller mer information. I Deklaration om nordisk språkpolitik (2006) förordas ”en demokratisk språkpolitik för det mångspråkiga Norden. I deklarationen konstateras:

I Norden finns det sex språk som både är kompletta och samhällsbärande: danska, finska, färöiska, isländska, norska (i sina båda skriftspråksformer bokmål och nynorska) och svenska. Att sammanhanget mellan språk och nation inte är ett-till-ett visar t.ex. Finland, där både finska och svenska är lagfästa nationalspråk. Det finns ytterligare två språk som kan betraktas som samhällsbärande men som inte kan användas på samhällets alla områden: samiska i olika varieteter och grönländska. Dessutom finns det några språk med speciell ställning: meänkieli (tornedalsfinska), kvänska, romani i olika varieteter, jiddisch, tyska samt de olika nordiska teckenspråken. Norden är ett mångspråkigt område.

Nordkalottkonferensen om minoritetsspråkens ställning

Nordkalottenkonferensen
Den 29:e Nordkalottenkonferensen i augusti 2016 i Kemi i Finland antog ett uttalande om bl.a. grannländernas språk och minoritetsspråkens status i Sverige, Norge och Finland. Man betonar att den Nordiska språkkonventionen från 1987 ska genomföras i alla länder. Enligt den Nordiska språkkonventionen har nordiska medborgare rätt att använda sitt modersmål i kontakt med myndigheter och offentliga organ i alla nordiska länder. Det följdes upp 2006 då Nordiska ministerrådet antog en Deklaration om nordisk språkpolitik. I uttalandet från Nordkalottkonferensen slås fast att svenska språkets ställning i Finland är betydligt starkare än finskans ställning i Sverige och Norge. Det finns mycket att lära av hur nätverket SvenskaNu arbetar.  I uttalandet konstateras även att minoritetsspråkens status ska förstärkas i alla länder; meänkieli i Norrbotten med Tornedalen som kärnområde, kvensk i Norge, och alla samiska språken på hela Nordkalotten.

Fyra böcker om alliansfri utrikespolitik

Material om alliansfrihet och fredspolitik

           

Boken ”Bevara alliansfriheten – nej till Natomedlemskap” (Celanders förlag) finns för nedladdning utan kostnad på denna länk. På webbsajten Bevara alliansfriheten finns även annat intressant material, bl.a. boken Försvaret främst (Celanders förlag).

I ”Sverige i stormaktspolitikens mitt” (Hjalmarssons förlag 2017) ger Sven Hirdman sin syn på svensk utrikespolitik. Ett längre utdrag finns publicerat på webbsajten Bevara alliansfriheten (med förlagets tillstånd).

 

En historisk bakgrund till svensk utrikespolitik finns i Ove Brings ”Kvinnor och kungar – om krig och fred” (Atlantis förlag).

”Lagen mot krig – om FN-stadgans våldsförbud och aggressionskrigen” (Celanders förlag) med förord av Thage G. Pettersson finns för nedladdning här.

Sven Hirdman kritisk till Sveriges roll efter giftattacken i Salisbury

Sven Hirdman är en av få debattörer som kritiserat Sveriges roll i det internationella spelet efter den förgiftade tidigare dubbelagenten och hans dotter i Salisbury i Storbritannien. I en debattartikel i Svenska Dagbladet den 5 april 2018 menar Hirdman att ”Sverige bidrar till en mycket farlig situation”.

 

FN:s konvention om kärnvapen och Stockholmsappellen

FN:s konvention om förbud mot kärnvapen och Stockholmsappellen
Den 7 juli 2017 antog FN:s generalförsamling en konvention om förbud mot kärnvapen. Här finns avtalstexten. Kampanjen för ett kärnvapenförbud drivs bl.a. av ICAN (International campaign to abolish nuclear weapons) och i Sverige av Svenska Läkare mot kärnvapen.

Stockholmsappellen
Från Wikipedia: ”Stockholmsappellen lanserades den 19 mars 1950 på en konferens i Stockholm av fredsorganisationen Världsfredsrådet, och uppmanade till nedrustning och ett totalförbud för kärnvapen. ”Vi kräver ovillkorligt förbud mot atomvapnet, som är ett vapen för terror och för massutrotning av människor”, fastslås i appellens inledning. Appellen tillkom på initiativ av Världsfredsrådets dåvarande ordförande, den franske kärnfysikern och Nobelpristagaren Frédéric Joliot-Curie.” 

Stockholmsappellen mot atomvapen 1950 lyder i sin helhet.
”Vi kräver ovillkorligt förbud mot atomvapnet, som är ett vapen för terror och för massutrotning av människor. Vi kräver upprättande av en sträng internationell kontroll för att säkra detta förbuds efterlevnad. Vi anser att den regering som först använder atomvapnet mot vilket land det än må vara, skulle begå ett brott mot mänskligheten och måste behandlas som krigsförbrytare. Vi uppmanar alla människor av god vilja i hela världen att underteckna denna appell.”

”Kärnvapenmakterna ska förbinda sig att inte vara först att använda kärnvapen”
Appellen lyfter fram ett krav som under senare tid kommit något i skymundan, nämligen att kärnvapenmakterna ska förbinda sig att inte vara först att använda kärnvapen. Appellen samlade ett stort antal människor världen över. Några av dåtidens namnkunniga personer som undertecknade uppropet nämns i Wikipedia: Paul Robeson, Pablo Picasso, Leopold Infeld, Alexander Fadejev, Jorge Amando, Anna Seghers, Arnold Zweig, Louis Aragon, Pierre Benoit, Marcel Carné, Marc Chagall, Maurice Chevalier, Jacques Chirac, Frank Marshall Davis, W. E. B. Du Bois, James Gareth Endicott, Ilya Ehrenburg, Lionel Jospin, Robert Lamoureux, Thomas Mann, Yves Montand, Pablo Neruda, Gérard Philipe, Jacques Prévert, Pierre Renoir, Armand Salacrou, Dmitri Shostakovich, Simone Signoret, Michel Simon, Henri Wallon.

Fyra böcker om den regionala obalansen

Material om den regionala obalansen

            

Arne Mullers böcker ”Stockholm, städerna och resten” och ”Norrlandsparadoxen” (förlaget Ord&Visor) innehåller värdefull information om den regionala obalansen.

Po Tidholms bok ”Läget i landet – 89 tankar om periferier, politik och varför landsbygdsfrågan är viktigare än du tror ” (Teg publishing 2016) innehåller intressanta reflektioner och även förslag på åtgärder för att bryta den regionala obalansen i landet. Den lilla skriften är även utgångspunkten för serien lokalsamtal som förlaget Teg och Folkets hus arrangerar inför valet 2018. Tidholm gav tidigare ut boken ”Norrland” på samma förlag.

Tidholm tecknar en bakgrund till den accelererande regionala obalansen. En viktig faktor är EU-medlemskapet, en andra är regionalpolitikens förvandling och en tredje är ”marknadiseringen” av  offentliga samhällstjänster.

"Den 1 januari 1995 avhände vi oss många av de verktyg vi hade för att bedriva den typ av politik vi tidigare ägnat oss åt. Det blev helt enkelt, eftersom Sverige anslöt sig till den inre marknaden, mer eller mindre olagligt att själva stimulera den egna regionala ekonomin och de inhemska företagen. Sverige gick från att ha en neutralitetspolitik i vilken det ingick att vi skulle vara självförsörjande på livsmedel till att vara en betydligt större marknad med mycket stora skillnader i produktionskapacitet och förutsättningar. Idag är Sverige ett av de länder i Europa som har sämst beredskap."(sidan 31)

Den andra faktorn är ”regionaliseringen” av regionalpolitiken – att den statliga regionalpolitiken i praktiken upphört att existera.

"Från att ha varit en statlig, centralt formulerad politik som var tänkt att utjämna strukturella ojämlikheter kom den istället att bli regionaliserad. ... Man ålade varje region i Sverige, varje kommun, att själva skapa sin egen tillväxt. Staten tog sin hand från den regionala och lokala utvecklingen och sa att hädanefter får ni klara er själva. Här föddes konkurrenspolitiken." (sidan 22)

Tidholm konstaterar att ”mellan 1995 och 2015 förlorade landsbygdskommuner ungefär 30 000 statliga jobb, samtidigt som 12 000 nya skapades i Storstockholm”. Det offentliga Sverige lyser alltmer med sin frånvaro i stora delar av landet. Detta hänger samman med ”maknadiseringen” och offentliga tjänster.

"En konsekvens av de ekonomiska idéer som präglade svensk politik 1990-talet och framåt är att saker som för inte länge sedan betraktades som offentliga samhällstjänster har blivit produkter, varor och tjänster på en marknad. Det handlar om allt ifrån post- och teletjänster och kommunikationer, till vård, skola och omsorg och medicinförsörjning. ... 
Alliansregeringen genomförde under 2009 en utförsäljning av ungefär hälften av det statliga Apoteksmonopolets apotek. ...
På vissa punkter har liberaliseringen varit lyckad. Det har öppnats 486 nya apotek i landet. De har längre öppettider och ett betydligt större utbud av hudkrämer. De nya apoteken har också varit en mycket god affär för de riskkapitalbolag som äger dem. Men det finns negativa konsekvenser. Medicinen har inte blivit billigare. Tvärtom. ...
Inga nya apotek har öppnats i glesbygd, och om inte regeringen valt att skjuta till statliga medel hade många stängt. Det gamla apoteksmonopolet hade ett samhällsansvar och bekostade sina olönsamma glesbygdsapotek med vinster från mer lönsamma storstadsapotek. Det ville givetvis de privata bolagen inte göra, varje enhet skulle kunna redovisa vinst. Ställda inför en situation då apotek i glesbygd skulle stängas sköt staten till bidrag. Ett 30-tal apotek får bidrag och mest pengar går till Västerbottens inland." (sidorna 38-39)

Lokalsamtal om regionalpolitik inför valet 2018

Författaren Po Tidholm och förlaget Teg arrangerar en serie lokalsamtal om läget i landet och regionalpolitik inför valet 2018. “Lokalsamtal” är en riksomfattande turné och ett format vars syfte är att skapa engagemang kring landsbygdsfrågor och regionalpolitik under valåret 2018. Under en kväll samlas medborgare och makthavare i ett rum för att lyssna på varandra.
– Det finns en tydlig idé för det urbana Sverige, säger Po Tidholm, men få talar idag om visionerna för framtidens liv i Sveriges landsbygder. Jag hoppas att lokalsamtalen kan stimulera det samtalet. Vi måste hitta en ny medelväg, bortom orimliga tillväxtstrategier och bilderna av de bidragsberoendes ödeland.