Kategori: Alliansfrihet

För snart sjuttio år sedan såddes fröet till en ny rättvis världsordning i staden Bandung på västra Java i Indonesien.
– Vi minns konferensen i Bandung 1955 där asiatiska och afrikanska utvecklingsländer krävde jämlikhet mellan alla nationer, stora som små. Vi delar fortfarande den gemensamma visionen om en rättvis värld, säger Sydafrikas president Cyril Ramaphosa i ett tal till ledare för ett femtiotal länder i Afrika och Asien.
Det är ett av många exempel på det växande intresset idag för den afro-asiatiska konferensen i Bandung. Den kom att markera en vändpunkt i internationell politik och är idag en stor inspirationskälla för det vi idag kallar den globala söderns, tidigare tredje världen. Under en resa i Sydostasien besöker jag platsen för den historiska konferensen.

Bandungmötet blev en historisk vändpunkt

I hörnet mellan gatorna Jalan Asia-Afrika och Jalan Braga i Bandung ligger en vacker Art décobyggnad från den holländska kolonialtiden. Den renoverades och döptes om till Gedung (byggnad) Merdeka (självständighet) lagom till konferensen i april 1955, som samlade ledare för 29 länder i Asien och Afrika.
En stor folkmassa trängdes utmed Jalan Asia-Afrika på invigningsdagen den 18 april för att välkomna presidenter och premiärministrar som vandrade från hotellen Preanger och Savoy Homann till Gedung Merdeka. Förmodligen kunde ingen av deltagarna föreställa sig att promenaden skulle bli ihågkommen som den historiska ”Bandung walk” och att konferensen skulle bli upptakten till en ny epok i världshistorien.

Ett muséum för levande historia

Idag är Gedung Merdeka ett mycket välbesökt nutidsmuséum för levande historia, Museum Konperensi Asia Afrika. Skolklasser, familjer och deltagare i en internationell konferens strömmar in när jag träffar museiläraren Ginanjar Legiansyah. Muséet är öppet fyra dagar i veckan och har 800–1000 besökare per dag. På muséets webbplats erbjuds dessutom en virtuell rundtur. Ginanjar berättar att besökarna kommer från olika delar av Indonesien men även från övriga världen, bland annat från den tidigare kolonialmakten Nederländerna. Andan från Bandungmötet – the Bandung spirit – är fortfarande högst relevant, menar Ginanjar. Som ett exempel pekar han på hur den orättvisa tillgången till vaccin under pandemin drabbade länderna i den globala södern.

Det svenska kungaparet har besökt muséet i Bandung

Muséet brukar visas för presidenter och ministrar från andra länder. Även det svenska kungaparet fick en visning av Gedung Merdeka under statsbesöket i Indonesien 2017. På Hovets webbplats finns information med bilder från alla programpunkter under statsbesöket i Jakarta och Bandung men tyvärr är visningen av det historiska Bandungmötet utelämnad. Det svenska kungaparets besök i Gedung Merdeka uppmärksammades däremot av massmedia i Indonesien.

Sukarnos invigningstal kunde hållits idag

I muséet kan besökarna lyssna till delar det invigningstal som president Sukarno, även kallad Bung (broder) Karno i Indonesien, höll den 18 april 1955. Talet var klarsynt och framsynt. Det präglades av framtidstron i de befriade kolonierna men också av oro över krigshot och stormaktsdominans. Han varnade för kolonialismens ”moderna dräkt” i form av ekonomisk och intellektuell kontroll, ”en skicklig och beslutsam fiende som upp-träder i många skepnader”.

En storm har svept över Asien och Afrika

Sukarno blickade tillbaka på de omvälvande förändringar som svept fram i de forna kolonierna.
– Vi har verkligen sett en ”Sturm über Asien” och även över Afrika. De senaste åren har inneburit enorma förändringar. Nationer och stater har vaknat upp ur århundradens sömn.
Han beskriver avkoloniseringen som en oemotståndlig kraft som svept över de två kontinenterna och betonar att detta är den första konferensen för de färgade folken i Asien och Afrika i världshistorien.

Inget är mer angeläget än att bevara freden

Sukarno varnade för att den pågående avkoloniseringen äventyras av upprustningen under kalla kriget och hot om förödande krig med atomvapen.
– Ingen uppgift är mer angelägen än att bevara freden. Utan fred betyder vår självständighet föga.
Han manar till mobilisering för fred.
– Vi kan mobilisera hela Asiens och Afrikas andliga, moraliska och politiska krafter på fredens sida.
– Vi, folken i Asien och Afrika, 1 400 000 000 starka, långt mer än hälften av världens befolkning, kan mobilisera vad jag har kallat nationernas moraliska våld till förmån för fred.

En broderskapskonferens med både enhet och mångfald

Konferensen samlade länder med stora olikheter och vitt skilda åsikter i många frågor. Sukarno såg dock inte mångfalden som ett hinder.
– Små och stora nationer är representerade här; människor som bekänner sig till nästan alla religioner under solen: buddhism, islam, kristendom, konfucianism, hinduism, jainism, sikhism, shintoism och andra.
Han påpekar att nästan alla politiska riktningar möts på konferensen och att praktiskt taget varje ekonomisk doktrin är representerad.
– Vad är det för fel med mångfald när det finns en önskan om enhet? Denna konferens är inte till för att motarbeta varandra, det är en broderskapskonferens. Det är inte en islamkonferens, inte heller en kristen konferens, inte heller en buddhistisk konferens, understryker Sukarno.
Han avslutar med mottot ”enhet i mångfald” – ”att i vänliga, ohämmade diskussioner hitta lösningar och metoder så att var och en av oss kan leva sitt liv, och låta andra leva sina liv, i harmoni och i fred”.

Asiens och Afrikas frigörelse präglar konferensen

Initiativtagare till konferensen var Indonesien tillsammans med Indien, Ceylon (Sri Lanka), Pakistan och Burma (Myanmar). I Bandung på västra Java möttes en rad av dåtidens kända statsmän: Indiens premiärminister Jawaharlal Nehru som blev landets första premiärminister efter frigörelsen från Storbritannien 1947; Egyptens president Gamal Abdel Nasser som året efter ledde nationaliseringen av Suezkanalen; Zhou Enlai som var Folkrepubliken Kinas premiärminister mellan 1954 och 1976; vice premiärminister Pham Van Dong som representerade Nordvietnam under förhandlingarna om Indokina i Genève 1954, vilket blev slutpunkten för Frankrikes kolonialvälde i Indokina; prins Norodom Sihanouk som var Kambodjas statschef efter frigörelsen från Frankrike 1953 fram till 1970; U Nu som var Burmas (Myanmars) första premiärminister efter befrielsen 1948 och hans medarbetare U Thant, senare utsedd till FN:s generalsekreterare.
Konferensen hölls i en brytningstid när länder som Indonesien, Indien, Burma, Nordvietnam och Kina frigjort sig från kolonialt förtryck och ockupation efter andra världskrigets slut. Ett flertal länder i Afrika och en del i Asien var fortfarande koloniserade och förhindrade att delta officiellt i Bandungmötet. De var i stället inbjudna som observatörer, bland andra de franska kolonierna Tunisien, Marocko, Algeriet och Centralafrika, den brittiska kolonin Malaysia, Palestina, Cypern och anti-apartheidrörelsen i Sydafrika.

Dasa sila – tio principer för internationell rättvisa och fred

Efter en veckas diskussioner kunde statsledarna enas i konsensus om tio principer (Dasa sila) för umgänget mellan nationer. En sammanfattning av slutkommunikén som antogs den 24 april 1955 och de tio principerna finns i faktarutan.
I Gedung Merdeka såddes ett frö till en ny rättvis världsordning som bygger på nationellt oberoende, fred, mänskliga rättigheter och ekonomiskt välstånd. Länderna i den globala södern har i stor utsträckning inspirerats av andan och principerna från Bandungkonferensen. Den alliansfria rörelsen, som bildades sex år senare i Belgrad, ärvde de bärande idéerna från den afro-asiatiska konferensen i Indonesien. Ytterligare ett decennium där-efter antog FN:s generalförsamling 1974 deklarationen om en ny internationell ekonomisk världsordning (NIEO), en vidareutveckling och fördjupning av principerna från Bandung om ekonomisk utveckling och rättvisa. Tillsammans bildar dessa konferenser tre betydelsefulla milstolpar för visionen om en demokratisk världsordning som föddes ur kolonialt förtryck och imperialism.
Bandungmötet blev även ett internationellt genombrott för Kina och premiärminister Zhou Enlai. Trots Förenta staternas försök att isolera Kina slutar Bandungmötet med enighet mellan Kina och samtliga övriga 28 länder från Asien och Afrika om de tio principerna. Dörren öppnades därmed för utvidgat samarbete mellan Kina och utvecklingsländerna i den Tredje världen och för Kinas självständiga hållning gentemot Sovjetunionen.

Upprop för en ny världsordning

Resultatet av Bandungmötet blev ett upprop, som idag samlar stora delar av den globala södern, för:
o Fred, nedrustning och förbud mot kärnvapen;
o Ekonomiskt och kulturellt samarbete mellan utvecklingsländer;
o Alliansfrihet mot stormaktsdominans;
o Avskaffande av rasism och diskriminering;
o Mänskliga rättigheter i enlighet med FN-stadgan;
o Det palestinska folkets rättigheter.

Bandung och Mandelas batikskjortor

Två observatörer från befrielserörelsen African national Congress (ANC) i Sydafrika deltog på Bandungmötet. Moses Kotane företrädde ANC. Maulvi Cachalia, som också tillhörde ANC, representerade South African Indian Congress (SAIC), en organisation för indier i Sydafrika. Engelsmännen hade hämtat arbetskraft från Indien till sockerplantagen i Sydafrika. Mahatma Gandhi, som levde i Sydafrika under många år, var en av SAIC:s medgrundare.
Banden mellan Indonesien och det demokratiska Sydafrika har varit starka. Strax efter sin frigivning 1990 besökte Nelson Mandela Jakarta och även muséet i Bandung. Ett tecken på Mandelas uppskattning av Indonesien är att han ofta bar landets typiska batikskjortor under olika offentliga uppdrag. Han fick sin första batikskjorta som gåva under besöket i Indonesien 1990. Sedan dess har ”Madiba shirts” varit välkända i Indonesien och Sydafrika.

Medborgarrättsrörelsen i Förenta staterna inspirerades av Bandungmötet

Vid sidan av professor George Kahins klassiska rapport The Asia-African conference är den amerikanske författaren Richard Wrights bok The color curtain en av de mer välkända skildringarna. Förordet är skrivet av Gunnar Myrdal, som nio år tidigare publicerat studien An American Dilemma. I Bandung möter Richard Wright människor från olika religioner, raser och politiska inriktningar. The color curtain är en personligt hållen reseskildring i skönlitterär form som lyfter fram ”de färgade folken” och vilken betydelse ras och religion har.
Den berömde amerikanske sångaren, skådespelaren och medborgarrättskämpen Paul Robeson hade för avsikt att resa till Bandung. Han var dock fråntagen sitt pass i åtta år under McCarthytiden, anklagad för ”oamerikansk verksamhet”. Han fick nöja sig med att skicka en skriftlig hälsning.
Robeson grundade även organisationen Council of African affairs som i tidskriften Spotlight on Africa betecknar Bandungmötet som upptakten till en ny era -“the dawn of a new era”.
I sin bok Here I stand skriver Robeson att det är goda nyheter för den svarta befolkningen i Förenta staterna att Bandungmötet uppmärksammar rasism och kolonialism. Han uttalar också sitt helhjärtade stöd för de tio principerna från Bandung – ”on this platform I take my stand”.

Förenta staternas isolering av Kina bröts i Bandung

Bandung mötet utvecklades till ett internationellt genombrott för Kina och premiärminister Zhou Enlai. Trots Förenta staternas envetna försök att isolera Kina slutar Bandungmötet med enighet mellan Kina och samtliga övriga 28 länder från Asien och Afrika om de tio principerna.
Flera statschefer från länder som ansågs stå Förenta staterna nära blev förvånade och förbryllade över Zhou Enlais försonande och konstruktiva agerande på konferensen. Han deklarerade direkt i sitt inledande tal att den kinesiska delegationen kommit till Bandung för att söka enighet, inte för att skapa motsättningar.
Zhou Enlai ansåg att den gemensamma nämnaren för konferensen var att ”den överväldigande majoriteten av de asiatiska och afrikanska länderna och folken har lidit och fortfarande lider av kolonialismens katastrofer”. Kina valde därför att avstå från att ta upp frågor som kunde splittra enigheten, exempelvis att USA blockerade Kinas plats i FN och hindrade Taiwans återförening.
Zhou Enlai kommenterade även farhågor från andra delegater att Kina genom omstörtande verksamhet skulle exportera socialismen till andra länder.
– Vi motsätter oss extern inblandning och omstörtande verksamhet i och från andra länder, säger Zhou Enlai, och citerar ordspråket ”Gör inte mot andra vad du själv inte önskar”. Han utlovar att Kina är berett att genom diskussioner och förhandlingar lösa konflikter och problem i relationerna med andra länder.
Politiska analytiker tycks vara överens om att Zhou Enlais agerande bidrog till den breda enigheten på Bandungmötet. Dörren öppnades därmed för utvidgat samarbete mellan Kina och utvecklingsländerna i den Tredje världen och för Kinas självständiga hållning gentemot Sovjetunionen.

Bandung och dagens världsordning

Just hemkommen från resan i Sydostasien och Bandung hör jag president Biden tala om att det behövs en ”ny” världsordning, som ska ledas av Förenta staterna.
– Det är det amerikanska ledarskapet som håller ihop världen. Amerikanska allianser håller Amerika säkert. Amerikanska värderingar gör oss till en partner som andra nationer vill arbeta med.
– Vi är, som min vän Madeleine Albright har sagt, ”den oumbärliga nationen”, förklarar Biden i sitt tal den 20 oktober enligt Vita husets webbplats.
Den världsordning som Biden vill återupprätta är oförenlig med principerna från Bandung. Dessutom har världen förändrats sedan 1955. Förenta staterna är inte längre ”den oumbärliga nationen” vare sig för den globala södern eller övriga världen. Bandungmötet formulerade ett alternativ till en världsordning som bygger på att den ena eller andra stormaktens intressen ska dominera världen. Det är hög tid att diskutera och utforma vår tids Bandungdeklaration.

I Bandung formulerades ett alternativ till en världsordning som bygger på att den ena eller andra stormaktens intressen ska dominera världen – en vision om en mer rättvis och demokratisk värld. Den berättelsen är väl värd att föra vidare.

Faktaruta: Slutkommunikén från Bandung

I slutkommunikén från Bandungkonferensen den 24 april 1955 enades 29 länder från Asien och Afrika om att verka för ett fördjupat ekonomiskt och kulturellt samarbete, mänskliga rättigheter och nationell självbestämmanderätt, mot kolonialism och rasism, för fred och internationellt samarbete, för nedrustning och förbud mot kärnvapen.
Kommunikén avslutas med de tio principerna – Dasa sila – för fred och samarbete mellan världens länder.
1. Respekt för de grundläggande mänskliga rättigheterna och för syftena och principerna i Förenta nationernas stadga.
2. Respekt för alla nationers suveränitet och territoriella integritet.
3. Erkännande av alla rasers jämlikhet och jämlikhet mellan alla nationer, stora och små.
4. Att avstå från att ingripa eller blanda sig i ett annat lands inre angelägenheter.
5. Respekt för varje nations rätt att försvara sig enskilt eller kollektivt, i enlighet med Förenta nationernas stadga.
6. a) Avhållande från att använda arrangemang för kollektivt försvar för att tjäna någon av stormakternas särskilda intressen.
b) Att ett land avstår från att utöva påtryckningar på andra länder.
7. Att avstå från handlingar eller hot om aggression eller användning av våld mot något lands territoriella integritet eller politiska oberoende.
8. Lösande av alla internationella tvister med fredliga medel, såsom förhandling, förlikning, skiljedom eller rättslig lösning samt andra fredliga medel som parterna själva väljer, i enlighet med Förenta nationernas stadga.
9. Främjande av ömsesidiga intressen och samarbete.
10. Respekt för rättvisa och internationella förpliktelser.