Idag växer åter behovet av en självständig rörelse i samma anda som Bandung- och Belgraddeklarationerna – alliansfrihet mot stormaktsdominans, fredlig samexistens och internationell nedrustning, lika rättigheter oberoende av ras och religion, försvar av nationellt oberoende och frihet, en ny ekonomisk världsordning för allsidig utveckling av alla länder.
Här följer en bakgrund till det internationella läget och utvecklingen i Sverige samt ett debattinlägg om en bred plattform för ett alliansfritt och mer demokratiskt Sverige.
(1) Kamp om marknader, stormaktsdominans och nya växande ekonomier
(2) Regional obalans, privatisering av samhällstjänster, urholkning av nationella intressen, växande klyftor och segregation
(3) Ett alliansfritt och demokratiskt Sverige
—————————————————————————————————————-
Bakgrund (1):
Kamp om marknader, stormaktsdominans och nya växande ekonomier
Kamp om marknader och ekonomiska kriser i botten
Efter den ekonomiska krisen 2007 har konkurrensen och kampen om marknader stegrats betydligt med ökad risk för öppet handelskrig mellan länder och grupper av länder. USA:s sanktioner mot Ryssland och Iran, hot att lämna handelsavtal med Nordamerika, Asien och Europa samt införa höjda skyddstullar är tecken på hårdnande motsättningar mellan ledande industriländer. Storbritanniens kommande utträde ur EU är också uttryck för växande konflikter mellan de europeiska stormakterna om EU:s roll. I samband med Storbritanniens uttåg ur EU är det sannolikt att Tyskland och Frankrike försöker ta steg för att ytterligare centralisera beslut och makt inom Europeiska unionen.
Historien visar att strider om marknader och inflytande kan leda till militära interventioner och även krig mellan konkurrerande stormakter. Huggsexan om Syrien, stormakternas inblandning i konflikten i Ukraina, övergreppet på Libyen 2011, invasionen av Irak 2003, den USA-ledda militära interventionen i Afghanistan sedan 2001 och bombningarna av Serbien i forna Jugoslavien 1999 är alla exempel på åsidosättande av de principer som den alliansfria rörelsen och FN fastställt för internationella relationer.
Sociala, etniska, religiösa och regionala motsättningar utnyttjas av stormakterna
I Ukraina har regionala, språkliga, politiska och historiska motsättningar förstärkts och exploaterats av stormakterna. Deras inblandning har lett till ett splittrat land och en väpnad konflikt som även hotar freden i övriga Europa. Beslutet 2014 att det ryska språket i de östra regionerna inte längre skulle vara ett officiellt språk utlöste omfattande protester mot de nya makthavarna i Kiev och vidgade de regionala och etniska klyftorna ytterligare, med stormakterna på varsin sida. Motsvarande konflikter är fullt tänkbara i andra forna sovjetrepubliker som exempelvis våra baltiska grannländer. En odemokratisk minoritets- och språkpolitik skapar splittring och osämja som stormakterna lärt sig att nyttja för egna syften, särskilt när inhemska krafter lånar sig till detta.
Även i Syrien har inhemska politiska, religiösa och sociala konflikter använts för att med militära, politiska och diplomatiska medel försöka iscensätta ett regimskifte. Utländska makter som Saudiarabien, USA och Turkiet anser sig ha rätt att bedriva krig i Syrien med egna trupper och med stöd till militanta islamistiska rörelser. Dessa terrorgrupper har fått näring av det förödande angreppskriget mot Irak och har dessutom finansierats och beväpnats av bl.a. USA och Saudiarabien. Det uttryckliga syftet med stödet till de så kallade rebellgrupperna har varit att avsätta president Assad. Hela västvärlden, inklusive Sverige, har infört sanktioner mot Syrien, krävt Assads avgång och lierat sig med USA, Saudiarabien och dessa rebellgrupper. Regimen i Syrien är därmed hänvisad till Rysslands och Irans militära och ekonomiska insatser. Västmakternas krigföring i Syrien är även huvudorsaken till flyktingströmmarna från landet, vilka även når Europa.
Frankrike, Storbritannien, USA och NATO kunde avsätta och även avrätta Libyens president utan att världssamfundet ingrep. Det skedde med Sveriges aktiva stöd. Stormakterna använde återigen den beprövade metoden att underblåsa regionala motsättningar. De beväpnade olika oppositionsgrupper och bombade Libyen tills motståndet krossats och landet hamnat i kaos och anarki. Resultatet blev att Gadaffiregimen, som under många år verkat för Afrikas enhet och alliansfrihet, avsattes och förintades av de tidigare kolonialmakterna i Europa och USA. Efter 2011 har Libyen förvandlats till ett laglöst centrum för flykting- och slavhandel till Europa.
På liknande sätt kunde USA och NATO-länder utnyttja och förstärka de etniska och religiösa motsättningarna i forna Jugoslavien. Med bombangrepp mot Belgrad tvingade USA fram ett avskiljande av Kosovo från Serbien. Kosovo är nu en av USA:s viktigaste militära knutpunkter i Europa. Jugoslavien var ett föregångsland i den alliansfria rörelsen som ville stå oberoende av såväl USA och NATO som Sovjetunionen och Warszawapakten. Till skillnad från Balkankriget och anfallet på Libyen ingrep Putinregimen militärt i Ukraina och i Syrien mot de krafter som USA och ledande västmakter backat upp.
USA har under årtionden utnyttjat och underblåst motsättningar mellan de regionala stormakterna Irak, Iran och Saudiarabien. Invasionen av Irak är det tydligaste exemplet på en aggressiv stormaktspolitik under senare tid. Trumpregimens främsta allierade i Mellanöstern idag är Israel, ett land som ockuperar palestinsk mark och infört en etnisk åtskillnad som liknar apartheid, och Saudiarabien, ett land med feodalt-religiöst styre som med USA:s hjälp söker regional dominans. När Trumpregimen hindrar inresetillstånd från muslimska länder med hänvisning till terrorism är Saudiarabien undantaget. Iran utpekas som huvudfiende i regionen av USA, Israel och Saudiarabien. USA har dragit sig ur kärnenergiavtalet med Iran samt återinfört och ytterligare förstärkt sanktionerna. Att Israel till skillnad från Iran inte undertecknat icke-spridningsavtalet om kärnvapen samt även enligt många bedömare själva innehar kärnvapen nämns sällan i nyhetsrapporteringen.
Det är uppenbart att sanktioner i huvudsak används för att gynna USA:s och andra västmakters intressen och att pressa andra länder till eftergifter samt tvinga fram regimskiften. De senaste decenniernas grövsta brott mot mänskligheten, internationell rätt, FN-stadgan och Bandungdeklarationen är USA:s och Storbritanniens invasion och ockupation av Irak. USA och Storbritannien har helt undgått sanktioner.
Utvecklingen på den koreanska halvön har tagit en vändning som förvånat många. Den sydkoreanske presidenten Moons politik att söka enhet med Nordkorea om normaliserade och fredliga relationer har fått Trump att för tillfället backa från de tidigare hoten att utplåna Nordkorea. Att ett återförenat Korea som inte domineras av stormakterna börjar diskuteras är ett framsteg för folken på den koreanska halvön.
De politiska striderna mellan olika grupperingar i USA:s ledande politiska och ekonomiska kretsar tycks handla om vilket land som för tillfället är USA:s huvudfiende – Ryssland, Kina, Iran eller Nordkorea – och därmed hotas av sanktioner, försök till regimskifte genom stöd till oppositionsgrupper och även direkt militärt angrepp.
USA – en supermakt med stora problem
Den militära invasionen av Irak 2003 och den långvariga ockupationen fick förödande konsekvenser för befolkningen i landet och är roten till flera av dagens konflikter i regionen. Krigsäventyren i Irak har även skärpt de sociala, ekonomiska och politiska motsättningarna i USA. Donald Trump valdes till president delvis på grund av ett starkt missnöje med erövringskrigen, särskilt det i Irak. Under senare tid har konflikterna i USA om krigspolitiken spelats upp inför öppen ridå. Efter presidentvalet har de mäktiga intressen som dominerat den aggressiva amerikanska utrikes- och försvarspolitiken gått till motoffensiv. Även om Trumpadministrationen lämnat spretiga och delvis motstridiga besked om USA:s roll i världen har resultatet i praktiken blivit utökade ekonomiska sanktioner mot Ryssland och Iran, ytterligare upprustning och militarisering av ekonomin, hot om handelskrig mot stora delar av världen, bombangrepp på Syrien och en allians med Israel och Saudiarabien för att med militär maktmedel dominera Mellanöstern. ”America first” betyder att USA är en maktfullkomlig supermakt och inte att landets stora inhemska problem ska lösas i första hand. I USA:s självbild finns inte plats för jämlika relationer med andra länder, vare sig det är Ryssland, Kina, EU eller mindre nationer.
USA har förlorat sin tidigare helt dominerande ställning och brottas med stora budgetunderskott, omfattande fattigdom och sociala problem bland annat till följd av kostsamma krigsäventyr och en militärbudget som är större än summan av alla andra länders försvarsutgifter. En orsak till att USA kan upprätthålla rollen som ensam supermakt trots stora budget- och handelsbalansunderskott är USA-dollarns särställning som garanteras av Världsbanken och internationella valutafonden IMF. Den amerikanska dollarns monopolställning i internationell handel är på väg att brytas. Den betydelsefulla handeln med olja sker numera även i andra valutor som t.ex. kinesisk yuan. Dollarns dominans som reservvaluta försvagas till förmån för guld och andra valutor. Ett USA vars relativa ekonomiska position försvagas kan antingen söka mer jämlika relationer med övriga världen eller försöka vidmakthålla rollen som ensam supermakt med aggressiv utrikespolitik militära medel. Det senare alternativet leder till fler och större krig.
USA:s agerande och sanktioner mot Ryssland och Iran drabbar även EU:s handel med dessa länder. Förutom det politiska syftet att isolera Ryssland och Iran är sanktionerna ett led i att främja amerikanska handelsintressen på samma sätt som de tullhöjningarna på stål och aluminium mot Europa och Kina. USA:s handels- och sanktionspolitik syftar till att gynna amerikanska intressen även på Europas bekostnad. Det leder dock till växande krav i Europa på en mer självständig hållning gentemot USA och en strävan att frigöra sig från USA-dollarns monopolställning.
Sextio år efter Bandung: koloniernas frigörelse, apartheidregimens fall, ekonomiska framsteg för den tredje världen
Under de dryga sextio åren sedan Bandungkonferensen har stora framsteg gjorts. FN bestod 1945 av 51 medlemsländer. Efter den koloniala frigörelsen är antalet medlemsländer i FN idag 193. Även om utvecklingen inom den tredje världen varit mycket ojämn har många länder tagit steget från att enbart exportera råvaror till en mer allsidig utveckling av sina ekonomier. Utvecklingsländerna har flyttat fram sina positioner. Många länder har en egen växande industri- och tjänsteproduktion, människor har lyfts ur fattigdom, regionala ekonomiska samarbetsformer som ASEAN i Sydostasien och SADC i södra Afrika har bidragit till en självständig utveckling, den demokratiska revolutionen i Sydafrika avskaffade apartheid och har stärkt de pan-afrikanska strävandena, och det sovjetiska imperiets sönderfall har frigjort nationer som tidigare tvingades leva under rysk dominans och förtryck.
Bland den tredje världens länder har Indien och särskilt Kina utvecklats till betydande ekonomier. BRICS-länderna (Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika) försöker i olika utsträckning att bryta USA-dollarnas monopolställning i internationell handel, som upprätthålls genom västvärldens dominans i Internationella valutafonden (IMF) och Världsbanken. Kina har även utvecklat ett omfattande ekonomiskt samarbete med utvecklingsländer i framförallt Afrika. Principerna från Bandung måste även följas av Kina och dess stora vinstdrivande statliga och privatägda företag.
Det sovjetiska imperiets kollaps
Efter det sovjetiska imperiets kollaps kunde flera av randstaterna frigöra sig och påbörja en självständig utveckling. Samtidigt utnyttjade USA och andra västmakter tomrummet som uppstod för att flytta fram sina egna positioner. Under Putins ledning har Rysslands nationella intressena satts först, vilket även lett till att USA:s och andra västländers expansion utmanats. Ur svensk synvinkel finns det all anledning att upprätthålla och höja vaksamheten och beredskapen mot ryska stormaktsambitioner. I Ryssland finns en historia av hårdför supermaktspolitik, dominans och förtryck gentemot grannländerna och mindre nationer. Dagens ryska oligarker deltar i samma jakt på marknader för att maximera vinsten som de stora internationella monopolen i västländerna. Ryssland utgör ett potentiellt militärt hot mot de nordiska länderna men inte ett direkt militärt angrepp i dagens läge. Situationen är dock inte statisk. Rysslands militära kapacitet kan falla i händerna på en regim som är mer expansionistisk än dagens. Den politiska turbulensen i USA visar likaså att svensk utrikes- och försvarspolitik ska vara långsiktig och inte förutsätta allianser med stormakter, vars ledningar och politik inte är stabila.
Rysslands hastiga införlivande av Krim och militära stöd till milisen i östra Ukraina är inte förenliga med folkrätt och principerna från Bandung. Det kan ses som ett led i stormakternas strid om inflytande och makt i Ukraina. Västvärlden, inklusive Sverige, har aktivt medverkat till splittringen genom öppen inblandning i Ukrainas inre angelägenheter och ett förbehållslöst stöd till en utveckling där extrema nationalistiska och även öppet fascistiska krafter kom att spela en viktig roll i det statskuppsliknande maktövertagandet. Efter att landets regim avsatts med våld har västvärlden, och inte minst Sverige, helt okritiskt backat upp en korrupt regim vars mål tycks vara en ytterligare polarisering gentemot de östra rysktalande regionerna och Ryssland. Ukraina är ett avskräckande men lärorikt exempel på följderna av att principerna från Bandungmötet och den alliansfria rörelsen har övergivits inte bara av omvärlden utan även av inhemska politiska rörelserna.
Början till en ny era för det nordiska samarbetet?
Av historiska och geografiska skäl är de nordiska länderna Sveriges viktigaste samarbetspartners. Ett ömsesidigt fördjupat samarbete på jämlik grund mellan de nordiska länderna är det bästa sättet att förhindra en utveckling där nationella och etniska motsättningar skapar konflikter och splittring som kan utnyttjas av stormaktsintressen. Ett samlat agerande stärker de var för sig små nordiska ländernas möjligheter att hävda sina intressen mot såväl stormaktsintressen som ökad centralisering av makt inom EU till Tyskland och Frankrike. Svenska politiker har ensidigt prioriterat relationerna med de tongivande länderna i EU och USA och inte utnyttjat den stora potentialen i ett fördjupat regionalt nordiskt samarbete. Detta återspeglar att de ledande finanskretsarna och politikerna prioriterar en ensidig exportsatsning och vinstjakt på andra marknader på bekostnad av en allsidig utveckling av landet i samarbete med grannländerna.
Ett ömsesidigt kulturellt samarbete mellan de nordiska länderna har förbisetts till förmån för anglosaxisk dominans. Det är särskilt betydelsefullt att stärka det finska kulturens och språkets ställning i Sverige. Finska är numera ett officiellt minoritetsspråk i Sverige. Finland är konstitutionellt ett tvåspråkigt land. Det finska språket ska inte ses som en barriär och belastning – ”i Sverige talat vi enbart svenska” – utan tvärtom som en tillgång som berikar vår kultur och stärker banden med ett grannfolk och enheten med den stora finskspråkiga minoritet som lever i Sverige. Språkfrågans och det nordiska samarbetets betydelse framgår bland annat av Nordkalottenkonferenserna som hålls vartannat år.
Skolsystemet är ett tydligt exempel där Sverige hade vunnit mycket på att utveckla samarbete och delat erfarenheter med Finland i stället för att ensidigt och ängsligt följa olika trender i den anglosaxiska världen och dessutom inbilla sig att marknadskrafter och privatisering ska lösa de grundläggande problemen i ett nationellt undervisningssystem.
En slutsats
Förödelsen och det mänskliga lidandet i Balkanländerna, Irak, Libyen, Syrien och Ukraina kunde undvikits om stormakterna hindrats från att utnyttja inre motsättningar för att blanda sig i, intervenera, bedriva krig via ombud och även militärt invadera och ockupera hela länder – om folken i dessa regioner och övriga länder agerat i Bandungdeklarationens anda och hållit stormakterna borta. De nordiska länderna har större förutsättningar att främja sina nationella intressen mot stormaktsdominans genom ett fördjupat ekonomiskt, kulturellt och militärt samarbete.
Tillbaka till sidans början.
Bakgrund (2):
Regional obalans, samhällstjänster privatiseras, nationella intressen urholkas, växande klyftor och segregation
Regional obalans och nationella intressen urholkas- statens passiva roll
Den växande regionala obalansen och inhemska migrationen till de tre storstadsområdena skapar stora ekonomiska, social och politiska problem inte bara i avfolkningsregionerna utan även i storstadsområdena. Obalansen accelererade ytterligare när det statliga och kommunala ansvaret för grundläggande samhällstjänster och infrastruktur mer och mer överlämnades till privata företag, ofta stora monopolliknande koncerner. Marknadsanpassningen och storstadskoncentrationen har även drivit upp bostadskostnaderna till nivåer som människor med vanliga inkomster inte klarar och har även lett till en allt högre belastning på infrastruktur som kommunikationer, skola, vård och omsorg. Kostnaderna för vägar och trafiklösningar i de tre största städerna är astronomiska jämfört med motsvarande investeringar andra landsändar.
Privatiseringsvågen och statens alltmer passiva roll för att värna nationella och folkliga intressen har även lett till att totalförsvaret urholkats och att staten avhänt sig styrmedlen för att säkra självförsörjning och bevara viktiga natur- och produktionsresurser i landet.
Ett krav som växer sig allt starkare är att kommuner och regioner ska få del av vinsten som utvinningen av naturtillgångar som skog, elkraft och malm genererar. Ett liknande system finns i grannlandet Norge. På internationell nivå fanns motsvarande strävan från de råvaruproducerande länderna tydligt manifesterad i deklarationen från Bandung 1955 och inte minst i FN-resolutionen om en ny ekonomisk världsordning.
Växande klyftor
Samtidigt har anställnings- och lönevillkoren försämrats betydligt för stora grupper av anställda särskilt inom handel, service och omsorg. Inkomst- och förmögenhetsklyftorna har ökat markant, speciellt mellan å ena sidan vissa områden i storstäderna och å andra sidan avfolkningsområden runt om i landet liksom utsatta områden i storstädernas utkanter. När samhället alltmer har abdikerat och avhänt sig politiska styrmedel har den social och ekonomiska segregationen blivit mer synlig och tydlig.
De växande klyftorna i levnadsvillkor mellan storstäder och avfolkningsbygder, mellan olika bostadsområden, mellan olika yrken och positioner i arbetslivet, mellan arbetslösa och löntagare etc. är samhällsproblem som media oftast undviker, men vars lösning är avgörande i ett alltmer uppdelat Sverige.
Integration och segregation
Integration har blivit ett mantra inför riksdagsvalet hösten 2018. I verkligheten har dock ökad segregation och åtskillnad präglat svensk politik under den senaste tiden. Ett flertal av de förslag som lanseras i integrationens namn riskerar att ytterligare förstärka segregationen, t.ex. särskilt låga löner för nyanlända, vilket även öppnar för att etablera en ny låglönestruktur i Sverige liknande den i USA.
Ett andra mantra som upprepas av politiker är att ”i Sverige talar vi svenska”. Historiskt har svenska staten fört en assimilationspolitik som diskriminerat och även förbjudit andra språk att talas i Sverige. Under 1980-talet erkändes minoritetsspråken och insikten om tvåspråkighetens betydelse vann gehör. Senare har fem minoritetsspråk fått officiell status (finska, meänkieli, samiska, jiddisch och romani). Nordiska ministerrådet har antagit en deklaration om ”demokratisk språkpolitik för det mångspråkiga Norden”. Att svenska är huvudspråket i Sverige kan förenas med flerspråkighet, vilket även varit den officiella politiken under cirka fyrtio år. Svenskundervisning för invandrare liksom rätten att tala sitt modersmål är båda grundläggande rättigheter. Tidningen Kommunalarbetaren har nyligen (juni 2018) påvisat stora brister i arbetsgivarnas ansvar för att de som arbetar i äldreomsorgen har tillräckliga kunskaper i svenska språket. Kommunalarbetarförbundet betonar att det är arbetsgivarens ansvar att utbilda de som saknar nödvändiga språkfärdigheter innan de tjänstgör i äldreomsorgen.
Svenska språkets ställning är inte hotad av att nyanlända har andra modersmål. Sällan hörs invändningar mot den utbredda anglosaxiska dominansen inom många områden, ofta på svenska språkets bekostnad. Allt fler arbetsplatser har idag engelska som förstaspråk. I massmedia, populärkultur och branscher som IT och telekom har engelskan tagit över utan att något politiskt parti ens höjt ett ögonbryn. När ställdes krav på att engelskspråkiga invandrare ska lära sig svenska? En integrationspolitik som reduceras till särskilda låglönevillkor och en återgång till tidigare assimilationspolitik där tvåspråkighet och minoritetsspråkens ställning tonas ner är dömd att misslyckas. Att uppehållstillstånden numera är tillfälliga försvårar dessutom integrationen.
”Svenska värderingar” är ett annat mantra under senare år, ofta med en underton riktad mot muslimer och invandrare i allmänhet. Sällan framhålls att religionsfriheten ingår i Sveriges grundlag som är reglerad i Regeringsformen och lyder ”frihet att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion” (Regeringsformen 2 kap 1 §). I Sverige blev religionsfrihet lag 1951. Regeringsformen ger också skydd mot diskriminering på grund av etniskt ursprung, hudfärg eller sexuell läggning (2 kap 12 §).
FN-kommittén CERD (Committee on the Elimination of Racial Discrimination) riktar kritik mot svenska statens hantering av hatbrott och rasism gentemot etniska minoriteter i en rapport i maj 2018. Moderaternas utrikespolitiska talesperson avfärdar rapporten som överdriven och att den ”skuldbelägger delar av den svenska befolkningen”, enligt SvD den 15 juni 2018. Detta berör själva kärnan i motsättningarna om flykting- och invandringsfrågorna under senare år. Skapar flyktingar och invandrare samhällsproblem på grund av att de inte är ”svenskar”, inte talar svenska, inte omfattar ”svenska värderingar”, att de har ”en annan kultur”, att de har andra klädedräkter än ”vanliga svenskar” etc.? Liberala och socialistiska partierna liksom fackföreningsrörelsen har historiskt varit eniga om att bekämpa rasistiska fördomar, främlingsfientlighet och diskriminering. Internationell solidaritet och likabehandling oberoende av ras och religion har utgjort värdegrunden för de demokratiska rörelserna. Efter den så kallade flyktingkrisen har detta förändrats. I den politiska debatten läggs allt oftare skulden för samhällsproblem på invandrare och flyktingar. Allt färre röster höjs mot diskriminering, intolerans och även förföljelser och hatbrott mot t.ex. muslimer och svarta.
Den viktigaste skiljelinjen i flykting- och invandringspolitiken handlar inte i första hand om volymer och kostnader, utan om den demokratiska principen att människor i Sverige oavsett bakgrund, ras och religion ska omfattas av samma mänskliga rättigheter, om flyktingar och invandrare enbart ska betraktas som en belastning och aldrig ses som en tillgång. Att i praktiken försvara mänskliga rättigheter och upprätthålla en skarp och tydlig gräns gentemot rasism, diskriminering och fördomar, särskilt när det blåser främlingsfientliga vindar, är ett krav som måste ställas på alla rörelser och partier som kallar sig demokratiska.
Mycket sällan diskuteras orsakerna till flyktingvågen – USA:s och andra västländers invasion av Irak och fortsatta angrepp på Syrien med egna trupper och aktivt stöd till islamistiska grupper. Den främsta åtgärden för att minska flyktingströmmen vore att västmakterna och Saudiarabien upphörde med den väpnade inblandningen i Syrien. Idétraditionen från Bandungkonferensen 1955 om respekt för nationellt oberoende och territoriell integritet, grundläggande mänskliga rättigheter och avskaffande av rasism är högst relevant även idag.
Tillbaka till sidans början.
(3) Ett alliansfritt och demokratiskt Sverige
Utvecklingen under senaste årtiondena visar att principerna för den alliansfria rörelsen, som uttrycktes i deklarationerna i Bandung och Belgrad samt FN:s resolutioner om ny ekonomisk världsordning, är mer aktuella än någonsin.
För svensk del innebär traditionen från Bandung och den alliansfria rörelsen i första hand att verka för ett fördjupat nordiskt samarbete mellan folken och regeringarna på jämlik grund med respekt för minoriteters ställning och mänskliga rättigheter, en alliansfri utrikespolitik och aktiv fredspolitik. en förstärkt beredskap och samlad förmåga att försvara landets oberoende, en politisk satsning på att bryta den regionala obalansen, att samhället återtar ansvaret för grundläggande samhällstjänster, infrastruktur och den nationella självförsörjningen, att en väsentlig förbättring av levnadsvillkoren för breda befolkningslager prioriteras, inte minst i utsatta områden och eftersatta landsändar för att bryta segregationen, samt likabehandling oavsett ras, språk, religion, kön och sexuell läggning.
Här följer några punkter i en plattform för ett alliansfritt och mer demokratiskt Sverige.
- Ett fördjupat och brett regionalt samarbete på jämlik grund för att stärka de nordiska ländernas välfärd och självständighet - En alliansfri utrikes- och säkerhetspolitik mot stormaktsdominans - En aktiv fredspolitik för avspänning, fredlig lösning av konflikter och internationell nedrustning - Förbud mot kärnvapen och att kärnvapenmakterna ska förbinda sig att inte vara först att använda kärnvapen och inte angripa kärnvapenfria länder - Stärka den samlade försvarsförmågan för att värna landets oberoende och alliansfrihet i fred och neutralitet och frihet i krig - Återinförande av allmän värnplikt som bas för det svenska försvaret - Bygg ut försvarssamarbetet med Finland och andra nordiska länder - utan NATO-medlemskap - En demokratisk språkpolitik i ett mångspråkigt Sverige och Norden med respekt för nationella minoriteter - Stärka det svenska språkets ställning inom undervisning och kultur bl.a. i förhållande till ensidig anglosaxisk dominans - Avskaffande av diskriminering och segregation, lika rättigheter oavsett kön, ras och etnicitet, språk, religion och sexuell läggning - Bryta den regionala obalansen - en ny ekonomisk ordning - satsning på allsidig utveckling av landet, bl.a. att råvaruproducerande regioner kan behålla en del av vinsterna från skogs-, gruv- och vattenkraftnäringarna - Politiska och ekonomiska åtgärder för att långsiktigt garantera och vidareutveckla grundläggande samhällstjänster och gemensam infrastruktur för alla medborgare - Politiska och ekonomiska åtgärder för en allsidig utveckling av landet, bevarar och utvecklar väsentliga naturresurser och viktig produktion i landet, stärker landets självförsörjningsgrad och minskar ett ensidigt exportberoende - Politiska, ekonomiska och sociala åtgärder för att bryta den växande segregationen, förbättra levnadsvillkor och trygghet för befolkningsgrupper och områden med störst behov, inte minst i så kallade utsatta områden och eftersatta landsändar
–Thomas Lindh
2018-06-12
Tillbaka till sidans början.